Byggmodell av ubåten Das U-Boot VIIC U-617.
Det huvudsakliga målet för konstruktörerna av den nya versionen av fartyget var att ”hitta” plats för den nya elektroniska utrustningen – det aktiva sonarsystemet S-Gerät. Förlängningen av skrovet med en spant (60 cm) gjorde det inte bara möjligt att installera den nya utrustningen, utan också att förstora bränsletankarna (öka räckvidden) och lägga till ytterligare tankar för snabb nedsänkning. Den maximala djupdykningen var 280 m, men i praktiken tillät skrovet större djup. 568 enheter av denna typ togs i bruk.
Kommandot genomförde ett (ganska misslyckat) försök att modifiera flera enheter av denna typ till så kallade U-flak (luftvärnsubåtar). U-441, U-256, U-621 och U-951 modifierades – två fyrdubbla luftvärnskanoner av typen Flakvierling och en experimentell automatisk 37 mm-kanon installerades ombord. Syftet med dessa modifieringar var att anpassa fartygen för eskorttjänst i Biscayabukten. U-flak skulle eskortera andra ubåtar som passerade genom viken på ytan, med full fart. Man experimenterade till och med, utan framgång, med en batteri av 86 mm luftvärnsraketer som avfyrades från undervattensläge.
De modifierade U-flak hade begränsade bränsle- och torpedförråd (endast 5 torpeder laddade i torpedtuberna) för att få plats med personal för de extra luftvärnskanoner. Enheterna av denna typ visade sig inte fungera – trots sin luftvärnseld var de för sårbara för eld från flygplanens kanoner. Under sex uppdrag sköt de modifierade U-flak-enheterna endast ner två flygplan. Ett halvår efter experimentets start, i november 1943, omrustades de modifierade enheterna och användes för normala stridsoperationer.
